Jag heter Maris. För trettiotvå år sedan la min mormor en kniv i min hand och visade mig hur man skär läder utan att kämpa emot det. Jag var arton. Vi arbetade vid ett bord vid havet, och havet finns fortfarande utanför fönstret där jag arbetar idag.

Jag ville aldrig ha ett stort varumärke. Jag ville göra en väska som en kvinna kan bära i åratal. En sådan som rymmer en hel dag.

Folk sa att en väska antingen är vacker eller användbar. Jag har ägnat trettiotvå år åt att bevisa att de har fel.

Jag gav varje väska namnet på en stad som förändrade mig. Bilbao. Córdoba. Florence. Varje resa, varje kvinna jag mötte, blev en skiss.

Nu slutar jag. Inte för att något gått fel, utan för att jag vill lägga ifrån mig kniven medan mina händer fortfarande vet vad de gör. Det är det enda sätt jag känner till att avsluta något jag älskar.

De sista väskorna från min egen arbetsbänk finns i Closing Sale. Sista exemplaren, ingen påfyllning. När de är slut är de slut.

Om en av dem är ämnad för dig vill jag att du bär den.

Med tacksamhet,
Maris